Dikter och rim

Påminn

Påminn, påminn. Sover han? Nej.

Påminn, påminn. Sover han? Nej.

Påminn, påminn. Sover han? Ja.

Kvällen ligger framför, hur ska den användas bäst?
Vad jag än planerar så sitter jag ändå mest.
Ta tillfället i akt, vila, ta det lugnt!
Men vila är att skapa, klockslaget är ännu ungt.

Förklarar krig…

Den tränger sig på, den tränger sig på! Vad kan jag göra för att stoppa dess välde? Varför den sällan räcker kan jag aldrig förstå, som en diktator tog den över och hela världen skälvde. Den blir mindre ju längre det går, vilket sår ett frö av skepsis i mitt hjärta. Först är det vinter sen blir det vår, naturen får lida genom födselns smärta.

Min ständiga fiende, eviga nemesis! Varför jagar du mig alltid, låter mig aldrig vila? Du är ”the bad guy” men det är min förlust, för det är jag som skyndsamt måste ila!

Du tar slut innan jag är klar, du börjar innan jag är beredd. Du skrattar mig rakt upp i ansiktet och tycker det är dags innan jag är klädd. Vad ska jag göra för att vinna över dig? Hur tänker du? Hur fungerar din hjärna? Jag är dig på spåret, din fula lakej! Snart dansar du efter min pipa och jag blir din stjärna!

Jag ska hitta ett sätt, jag ska bryta mig ut! Har tröttnat på ditt oresonliga sätt att regera! Jag ska banne mig hinna innan tiden tar slut – och jag är inte klar, det kommer mera.

Så som du har plågat oss, ända från början. Du förtjänar att straffas på riktigt. Nu ska vi kliva fram, ta oss ur den här sörjan, och tillsammans säga något viktigt:

Din era är förliden! Vi bryter oss ut ur TIDEN!